Drömmar

 
Drömmar har vi alla. Några har lätt för att minnas medan andra inte är medvetna om att de drömmer.
 
Som barn hade jag en återkommande dröm. Jag visste med all säkerhet innan jag somnade på kvällen att jag skulle vakna ur drömmen, badande i svett och gråtande. Min dröm bestod i att jag kom springande nerför en grusväg som gick genom skogen alldeles bakom huset, där jag växte upp. En bit ner låg där en mindre byggnad med en generatorstation. När jag var precis framför den kom en stor mörk varg springande ut  mot mig och strax innan den satte tänderna i mig, vaknade jag.
 
Detta hände varje gång min far hade bestraffat mig. Jag tror i dag att jag på ett sätt bestraffade mig själv en gång till genom drömmen, men att jag ändå hade viljan att kämpa emot oförrätterna som jag utsattes för och därför vaknade i tid.
 
Varför det blev en varg som skulle ta mig... ja, det beror nog på att jag älskade sagan om Rödluvan och som alla vet så klarade hon sig ju :)

Nu har jag ju både haft goda och onda drömmar i mitt liv. Den dröm som jag tycker om mest av alla har också återkommit med mellanrum genom åren. Första gången jag hade den, var efter jag som 19-åring flyttade till Sverige. Jag hade fått mitt eget hem, inget skäll, ingen rädsla att bli omänskligt behandlat så..

En skog med höga träd och tjock fin grön mossa. Solens strålar når ändå ner till marken och träffar mig med sin värme. För mig känns det som en varsam smekning på kinden. Jag känner en sådan glädje och  sträcker mina armar upp mot skyn. Plötsligt känner jag bara hur jag lyfter lite från marken. Det är en konstig känsla och jag försöker med min vilja att få fotfäste igen. Jag studsar sedan lite upp och ner och plötsligt...

Jag har lättat riktigt från marken. Jag lutar mig lite framåt i luften och utan att veta hur jag gör det, så svävar jag ett tiotal meter över marken och rör mig framåt med armarna utsträckta som vingar. Jag ser skogen uppifrån. Rådjuret som ligger och vilar i skuggan med sina kid och den flitiga ekorren som är i full gång att samla förråd inför vintern. Jag rör mig från skogen och ut över de öppna vidderna. Jag ser stora böljande  sädesfält och människorna, ja dom är så små så jag behöver inte frukta dom alls. När jag vaknar ur denna dröm känner jag att jag vill ropa:

Oh, äntligen en ny dag!

När jag väntade min första son var jag ständigt orolig för att det skulle gå illa. Jag hade, sedan jag var flicka så innerligt önskat mig en son. En som skulle få den barndom som jag själv hade gått miste om och som jag bara skulle älska för hans egen skull. Jag var i sjunde månad när detta hände:

Jag gick uppför en trappa. Det var en gammal spiraltrappa och det var ganska trångt vid varje våningsplan. När jag hade kommit en bit upp mötte jag några svartklädda karlar som bar en kista i full längd. Vid varje våningsplan var dom tvungna att vända kistan för att komma runt med den. När dom gjorde det hörde jag hur en liten kropp åkte kana fram och tillbaka i den långa kistan och förstod det var min son... jag bara skrek rakt ut.

Som tur var vaknade jag och insåg efter en bra stund att även detta bara var en ond dröm. Min son är i dag 26 år gammal och så underbar en ung man som alltid har gjort mig stolt över att vara mamma :)

Drömmar är väl inte bara det vi upplever i sömnen? Jag dagdrömmar också. Gör inte alla det? Några drömmer om att bli rika, andra om att få vara friska, få barn, jobb, bli kära... ja, alla drömmer vi väl om något. Jag drömmer om att människor skall må bra och att ingen skall svälta. Inget barn skall behöva utsättas för någon form av misshandel och alla skall behandla varandra med respekt. Då tror jag att livet skulle vara underbart. Vi har ju av naturen fått alla möjligheter för att lyckas. Tänk bara en världen så vacker som vår, som ger os syre att andas och mat till att stilla vår hunger. Vatten att dricka när vi är törstiga. Medicin om vi blir sjuka och för vårt inre välmående har vi varandra.

Visst är vår värld underbar?

Att läsa

Meny

 

© Malaika's Design