Ett ögonblick i skogen

Jag stod så stilla långt inne i skogen. Jag var inte ensam. Myrorna hade vaknat och börjat sitt idoga arbete med att utvidga sitt samhälle. Luften fylldes av humlornas surr och lärkan slog sin drill i skyn. Jag stod på den mjukaste mossa och insöp den varma jorden doft. Den kändes som själva livets doft. Det var en blandning av död, förruttnelse men även spirande nytt liv. Medan jag stod där med alla sinnen vidöppna insåg jag plötsligt att jag upplevde mitt eget liv som varit och är. Dödens och förruttnelsens tid hade tagit slut och ett nytt spirande liv hade kommit till mig. Nu var det upp till mig att lära känna och vårda detta nya.

      Jag ryckte till med ett nervöst skratt. En myra hade krypet upp på mitt ben. Jag tycker ju inte om myror, men å andra sidan, vem har sagt att myran tyckte om mig. Kanske den bare kände för att komma högre upp mot solens livgivande strålar, och vem är då jag att förmena honom den glädjen? Han hindrade ju inte mig från att känna värme. Tankfullt tittade jag in mellan träden undrande hur mycket liv som doldes därinne. Satt det kanske i detta nu en liten  hare, gömd bakom trädet, eller hade den nyfikna ekorren upptäckt mig och undrat vad jag gjorde där.

     Om någon av dem hade frågat mig hade jag inte kunnat svara annat än: det måste vare ödet. Inte hade jag bett att få komma dit och inte kände jag till vägen. Nej det måste ha varit ödet eller min skyddsängel som ville att jag skulle få se mitt liv i mera än en dimension. Jag tittade mig vida kring. Uppmärksammade de ljusgröna bladen på blåbärsriset och laven på klipphällen, undrande om något älskande par för en stund hade befriats från sin längtan på denna mjuka bädd av mossa, där jag stod som fastvuxen.

    En fjäril fladdrade förbi och lika lätt som fjärilens flykt kändes kyssen på min kind. Den var precis som fjärilen. Den ställde inga krav, den bara fanns för att jag skulle få njuta av dess skönhet. Även denna känsla var ny. Det var inte första kyssen men det var första gången som jag kände mig fri att njuta. Tillsammans satte vi oss en stund och bara slukade allt som naturen dukade fram medan jag med frid i sinnet insåg, att i skydd av det sammetslena mörkret som skulle komma, skulle även min törst släckas av dig, som gav mig årets första viol.