Min högt älskade farfar var en av de personer i mitt liv som jag pratade mest med i min barndom. Det var allt ifrån vardagliga saker till sådant som vi inte kan ta och känna på med de vanliga sinnen vi är utrustade med. Min farfar dog när jag var 25 år och lämnade en stor saknad hos mig. Jag vill dela med mig av en berättelse jag hörde av honom när jag var 13 år. En sann berättelse som kom att prägla min tro på det som man måste tro på då man inte kan "se" det.

Året var 1904 och min farfar som bodde på en bondgård, blev på juldagen skickad iväg till sin farbrors gård som låg knapp en mil ifrån hans eget hem, där han skulle stanna tills dagen efter och sedan komma tillbaka hem. Han skulle gå dit med lite saker och med ränseln på ryggen gav han sig av i starkt snöväder. Han var 14 år gammal.

Vägen var jobbig att gå och det tog ju några timmar för honom att tillryggalägga sträckan. Han var ganska trött när han kom fram till allén som ledde fram till boningshuset och gladde sig till att komma in i värmen. Han berättade för mig att han var så nära så han kunde se sin faster sitta innanför köksfönstret. Du måste nu tänka på hur skönt det var för en 14-årig kille att få komma in i det uppvärmda köket, spisen som sprakade och kanske något varmt att dricka och en grovmacka till det...

Farfar fortsatte att berätta:" Jag vet inte vad som hände, men det var som en hand lade sig på min axel och höll mig tillbaka. Jag kände det så starkt att jag skulle vända om." Jag frågade min farfar om han inte blev rädd och han svarade:" Nej mitt barn, det kändes bra."

När han sent på kvällen kom tillbaka till sina föräldrar blev dom ju förbannade och tyckte att han var konstig, men han kunde inte förklara sig. Han hade gått tillbaka utan att prata med sin faster eller farbror. På den tiden fanns ju inte telefonen tillgänglig hos dom så det gick två dagar och då kom det ett meddelande... Hans farbrors gård hade den natten som farfar skulle ha varit där brunnit ner till grunden med djur och människor.

Detta samtal mellan min farfar och mig var en fortsättning på en fråga som jag hade ställd. Tror du på Gud, farfar?

Jag gick och läste inför konfirmationen och allt som hade med tro att göra ville jag diskutera. Som vanligt blev det min älskade farfar som fick stå som utfrågningsobjekt.
 
Detta är min lilla berättelse om min farfar. Som jag har sagt:" Jag tror på änglar emellan oss!"
 

 

Copyright © Malaika's Design